The Rocky Road to Sjölundaverket, del II

Det dröjde inte särskilt länge innan det var dags för nästa kurs, den här gången i Frälsningsarméns källare på Gamla Väster. Kursledaren Marcus reste åter från de värmländska skogarna till ett vindpinat Malmö och samlade en ny skara nybörjarukulelister till helgplånk. Mitt minne är inte det allra bästa men jag minns Per-Eriks lullulele av märket Eagle (som sedermera byttes mot en Martin) och att den här gången var nivån betydligt användarvänligare :) Det var här grunden till Uke'em lades - Per-Erik, Per-Arne och jag (och några fler) träffades för första gången, spelade så fingrarna gnydde i dagarna tre och bestämde oss för att fortsätta på egen hand även efteråt. En som inte deltog köttsligen men väl andligen var Fredrik - en mystisk ukulelist som skulle ha varit med på kursen och som enligt kursledaren själv undervisade i ukulelespel. Han skulle eventuellt komma på besök under helgen men dök aldrig upp. Vi andra spelade oss igenom ett välmatat sånghäfte. Sista låten var AC/DC's TNT, men så långt kom vi aldrig. Attans vad jag slet med ackordbytena! Fingrarna kändes som falukorvar när jag skulle knö ner dem på uckehalsens smala band, van som jag var vid g*tarr. När vi fått upp fingerfärdigheten så pass att vi spelade samma ackord samtidigt, allihop, lånade Marcus Arméns ståbas och plötsligt lät vi "på riktigt".

Man fick mersmak. Man skulle kunna använda uttrycket "besatt", åtminstone om mig. Så redan innan första kursen var till ända hade vi kommit överens om en uppföljare.