The Rocky Road to Sjölundaverket, del III

Från en annan av MOOMS-teaterns föreställningar

Sen började det hända saker! På nästa helgkurs - även den i Frälsningsarméns källare - deltog Anders, Bibban och Fredrik och plötsligt var vi en sexmannagrupp! Och vår uckelärare Marcus lovade bort oss till en första spelning - på Frälsningsarmén, som tack för lån av lokal. I ett svagt ögonblick tog han på sig att fixa ljudfiler och .pdf-er och what not och lotsa oss genom hela detta första skrämmande offentliga uppträdande. Det blev inte riktigt så, men spelningen blev av i alla fall :)

Men först deltog vi i en talangjakt....

Så här i efterhand fattar jag inte att vi vågade. Vi hade spelat ihop i typ någon månad - återigen med reservation för dåligt minne - när Per-Erik, som kände någon på MOOMS-teatern, föreslog att vi skulle gå på audition för en serie föreställningar, där olika lokala talanger medverkade. Vår dåvarande repetoar bestod i princip av  kursmaterialet, som innehöll en hög procent barnvisor, några ballader med typ 52 enformiga verser samt låtar som krävde skönsång eller (för oss) avancerade ackordbyten. Vi hade max 10 minuter på oss att göra ett oförglömligt intryck.

Dagen när vi skulle på audition var jag så nervös att jag körde vilse och hade sönder mitt munspelsstativ (som inte användes till munspel på den tiden). Alla kom dock fram till slut. Vi visades in i vår loge, som var köket. Där trängdes vi med strupsångare, dansare, trollkarlar och vackra tonårsflickor med gitarr, samt skådisar och övrigt folk från teatern. Vi stämde uckarna. De lät ovanligt tunna och pipiga. Alla var vi bleka och sammanbitna, möjligtvis med undantag av Fredrik, som verkade mer upplivad än vanligt. Tre låtar hade vi valt ut. Ring of Fire med kazoo-intro (jag rodnar!) och Kling, klang, klockan slår, för det var den enda låten som hade något liknande ett arrangemang. Och så hade Bibban skrivit ny text till Jolene - Kristin Pingvin - snudd på en skamlös fjäskning eftersom föreställningen bl a handlade om klimatförändringar och ett antal pingviner figurerade i sammanhanget.

Jag har mycket vaga minnen av själva framträdandet, men vet bestämt att vi tog oss igenom alla låtarna och att vi fick applåder. Det måste ha varit något rörande över en grupp om sex vuxna människor med väldigt små instrument som så tydligt drömde om att få bidra till kulturen, så vi blev utvalda :)

Någon annan får skriva om hur det gick när vi var med i föreställningen, för jag hade förhinder den dagen. Men alla var nöjda och glada och hade fått blodad tand när det gällde uppträdanden.

The Rocky Road to Sjölundaverket, del II

Det dröjde inte särskilt länge innan det var dags för nästa kurs, den här gången i Frälsningsarméns källare på Gamla Väster. Kursledaren Marcus reste åter från de värmländska skogarna till ett vindpinat Malmö och samlade en ny skara nybörjarukulelister till helgplånk. Mitt minne är inte det allra bästa men jag minns Per-Eriks lullulele av märket Eagle (som sedermera byttes mot en Martin) och att den här gången var nivån betydligt användarvänligare :) Det var här grunden till Uke'em lades - Per-Erik, Per-Arne och jag (och några fler) träffades för första gången, spelade så fingrarna gnydde i dagarna tre och bestämde oss för att fortsätta på egen hand även efteråt. En som inte deltog köttsligen men väl andligen var Fredrik - en mystisk ukulelist som skulle ha varit med på kursen och som enligt kursledaren själv undervisade i ukulelespel. Han skulle eventuellt komma på besök under helgen men dök aldrig upp. Vi andra spelade oss igenom ett välmatat sånghäfte. Sista låten var AC/DC's TNT, men så långt kom vi aldrig. Attans vad jag slet med ackordbytena! Fingrarna kändes som falukorvar när jag skulle knö ner dem på uckehalsens smala band, van som jag var vid g*tarr. När vi fått upp fingerfärdigheten så pass att vi spelade samma ackord samtidigt, allihop, lånade Marcus Arméns ståbas och plötsligt lät vi "på riktigt".

Man fick mersmak. Man skulle kunna använda uttrycket "besatt", åtminstone om mig. Så redan innan första kursen var till ända hade vi kommit överens om en uppföljare.

The Rocky Road To Sjölundaverket, del I - En ukulelists bekännelser

Hösten 2007: Studiefrämjandets lokaler, Sofielund. Vått och ruggigt på det där tröstlösa sättet som det kan vara i Mallme. Med andan i halsen och i handen en ful liten vit Mahalo inköpt på Hellstone i Stockholm klampar jag in i kurslokalen. Föga anar jag att mitt liv är på väg mot en metamorfos liknande en trollsländas, men med betydligt längre varaktighet.

Ett par månader tidigare hade jag inte ens sett en ukulele IRL, och om jag sett en hade jag tänkt att det var ett leksaksinstrument. Att jag överhuvudtaget ägde en ucke var Metallicas fel. Men den historien kan berättas en annan gång. Nu stirrade ett tiotal par ögon på mig. Alla ögoninnehavarna höll i uckar. Fina, vackra, välstämda uckar utan GO TO HELLstone- klistermärken och fisklinesträngar. Kursledaren såg ut som en rollfigur i En Midsommarnattsdröm. Han kasserade omedelbart min ucke och lånade mig en Riktig. Jag dog, återuppstod och greppade instrumentet.

I ärlighetens namn ska sägas att om jag inte rökt och därmed fått en chans att samla ihop mig lite då och då tillsammans med Oves svägerska så hade jag troligen inte fullföljt den där första helgkursen. Den hade annonserats som en nybörjarkurs, men det var då fan inga nybörjare i det rummet. Förutom jag, Oves svägerska (förlåt, jag har glömt ditt namn, men du var jävligt trevlig!!) och Chris. Men Chris kille var proffsmusiker och Chris rökte inte.

Det yrde terser, kvinter och diverse andra musikteoretiska begrepp genom luften. Vi delade in oss i grupper. Min grupp spelade Kalle Theodor. En annan grupp spelade Fox on the Run och sjöng fyrstämmigt. Fan vad folk var ambitiösa! Jag hade hamnat i helvetet. Skulle jag någonsin kunna ta ett C-ackord? Varför gick alla låtar i D-dur så att jag inte kunde vara med och sjunga? Varför förväntades jag köpa stämapparater och transponeringssnurror och fatta tugget?

Jag åkte hem med en ucke som var tre gånger dyrare än den första och vilade i ett hardcase istället för en fisig nylonpåse, samt en stämapparat. Och eftersom jag är masochistiskt lagd hade jag anmält intresse till ytterligare en helgkurs.

Det bidde en blogg?

- Vi måste ha en hemsida!
- Varför då?
- För att... för att alla har det.
- Det är ju inget skäl.

- Har ni nån hemsida?
- Ehhh...nej?
- Varför inte?
- Det har liksom inte blivit av.

- Vi kanske skulle trycka upp visitkort?
- Vad skulle det stå på dem? Då är det bättre med en hemsida.
- Eller en blogg.
- Ja, eller en blogg.

(Det fantastiska fotot är ett verk av av Cornelia Schmidt, http://www.cornelia-arkadia.blogspot.com/ )