The Rocky Road to Sjölundaverket, del VII - Kräftmusik

Den där första riktiga spelningen i Knickarp ligger som ett varmt, guldkantat minne i mitt hjärta. Dels för att vi kände oss som ett "riktigt" band, dels för att festdeltagarna var jättepositiva och väldigt trevliga. Musikaliskt sett var vi i ärlighetens namn inte särskilt avancerade, även om vi hade börjat jobba mer aktivt med ljudbilden istället för att alla spelade och sjöng allting, hela tiden, men vi hade en ambitiös setlist och massor av energi. Fredrik agerade konferencier mellan låtarna, och det gjorde han med bravur! Sen bjöd publiken verkligen till också. Tog så väl hand om oss, dukade fram mumsig mat och dryck och gav oss komplimanger.

Det önskades dessutom extranummer!! Något vi överhuvudtaget inte hade tänkt på - vi var nog snarare inställda på att folk skulle be oss korta setlisten en aning så de kunde prata med varandra (jo, det har hänt. Fast inte i Knickarp :)

Några klipp från Knickarp ligger på Youtube, bland annat detta.

De andra klippen finns i högerspalten. Det är mycket bakgrundsbrus och vi har en tendens att öka tempot, annars tycker jag att vi har vår egen stil och en bra början till ett eget sound.

The Rocky Road to Sjölundaverket, del VI - Om rep och rep-lokaler

Det här är en bit av vägen till Knickarp. Allt skall uppenbaras nedan!

Vi hade börjat inse vikten av att ha en ordentlig replokal. Först träffades vi mest hemma hos Anders i Lomma. Länge därefter huserade vi i P-E:s lägenhet i Mallme. Det var helt OK, men efter 22.00 ska det som bekant vara tyst i flerfamiljshus och det är inte alltid man är färdigspelad vid ett visst klockslag. När P-E bytte ungkarlslivet mot tvåsamhet försköts dessutom hans fokus från ukulelemusik till ljuvare musik. Vi lirade hemma hos Bosse i Svedala. Han hade en mycket tålig familj :) Sen blev det P-A:s garage, åtminstone så länge det var plusgrader.

Garagebandet, plåtat av Bosse :)

Fredrik hittade en riktig rep-lokal i Vintrie - jodå, det hängde rep från taket eftersom det var en gymnastiksal. Lokalen var väldigt trevlig förutom avsaknaden av vissa moderna bekvämligheter, t ex en toalett. Någon gång spelade vi hemma hos mig (Anett), men Malmöfolk tycker alltid det är så långt att köra (det tar ungefär lika lång tid från Mallme till Lindby som från Kirseberg till Limhamn. Något längre tid till Limhamn, faktiskt, åtminstone på dagen).

Nu har jag ganska kort minne så jag minns inte när vi började öva på Ukkeverket, men jag är rätt säker på att det inte var sommaren 2009. Jag tror faktiskt att vi alternerade mellan P-E:s lägenhet och P-A:s garage, rätta mig om jag har fel. Vi hade ett mål. Vi var oerhört taggade. Vi skulle spela på en kräftskiva i Knickarp, där Kristina (som tagit profilbilden) och Stefan bodde och det fanns en idrottsplats, som hört både Knickarps IF och Kal P Dal skörda applåder. Festen skulle vara i klubbhuset och vi skulle för första gången använda RIKTIG utrustning - mickar, högtalare och (ett litet) mixerbord. Och vi skulle videofilma hela spelningen *svälj!*.

Här är setlisten:

Set 1

1.     I Can’t Be With You

2.     Ett glas öl

3.     Ring of Fire

4.     Vällingklockan

5.     Nothing Else Matters

6.     Bakom mina solglasögon

7.     The Big Rock Candy Mountains

8.     Drömmarnas ö

9.     Cigarettes And Whiskey

10. Kaffe utan grädde

Set 2

1.     Sisters of Mercy

2.     Man of Constant Sorrow

3.     Fan fan fan

4.     Summerwine

5.     Bara om min älskade väntar

6.     So Much Wine

7.     I en roddbåt till Kina

8.     Creep

9.     Flicka med guldbruna ögon

10. Johnny I Hardly Knew Ya

11. Jag mår illa

Jag har något vagt minne av att vi aldrig spelade Man of Constant Sorrow. Eller så gjorde vi det. Vem vet, inte jag :) I nästa inlägg ska jag berätta hur det gick.

The Rocky Road to Sjölundaverket, del V

Men nu glömde jag en spelning - påsken 2008 spelade vi faktiskt också på Storgatan Kafé & Rum i Löderup, som var alldeles sprillans nyöppnat! God mat, utsökt fika, konst och ukulelemusik erbjöds de hungrande och törstande Konstrunde-deltagare som hade vägarna förbi. Anders hade sin mamma på besök och tog med henne. Hon genomled tappert tre omtagningar av vår rätt korta setlist (på den tiden använde vi förstås inte begrepp som setlist och gig och sånt. Det gör vi numera, tongue in cheek ;). De flesta som lyssnade såg väldigt glada ut, även när vi spelade sorgliga och hemska låtar om fyllebråk, olycklig kärlek och livets allmänna jävlighet. Det är något man lägger märke till rätt snabbt som ukulelist - när man tar fram sitt lilla instrument ler människor ofta redan innan man börjar spela. Stor skillnad mot när man plockar fram en gitarr. Då ska det förbanne mig levereras högklassig musik, annars rycks gitarren ur händerna på en av någon Hendrix-wannabee. En ukulele är det ingen som rycker från en.

Sen blev det sommar och vi fick vår första RIKTIGA spelning!! Den skulle gå av stapeln i slutet av augusti och vi repade som besatta. Vi provade också på att gatumusicera under Malmöfestivalen. Det var nervöst och spännande och vi fick mycket uppskattning, vilket var jätteroligt och kanske lite oväntat. Dessutom spelade vi ihop 280 spänn, en knapp och ett plån kondomer :)

Någonstans under sommaren bestämde sig Anders och Bibban för att viga sin fritid åt spelandet. Men då handlade det inte om ukulele utan om golf. Och plötsligt var vi bara fem.....

PS: En annan sak jag glömt var vår kick-off i Oxie! Men jag minns inte riktigt när det var... nån annan som vet?

The Rocky Road to Sjölundaverket, del IV - med video!

I december 2008 spelade vi på julmarknaden i Lomma! Det är inte vår turnélastbil vi står i, utan så såg själva scenen ut. Kallt utav helsicke var det men så roligt vi hade! Någonstans på vägen hade Bosse kommit till med sin jättestora bas-ucke - det känns som om han alltid varit med och spelat och jag minns därför inte exakt när, men med en bas i bandet blev vi lite modigare. Och när man idag lyssnar på ljudklippen därifrån märker man att vi faktiskt utvecklats en hel del på två år.... :)

 Vi närmar oss våren 2009 nu i Uke'ems historia och det var payback time för gratislån av lokal. Först spelade vi på Frälsis på Gamla Väster. Vi hade kryddat repetoaren med Amazing Grace på svenska - Oändlig nåd, tror jag den heter - Pärleporten och Ovan Där, men delar av publiken tjurade över att vi hade för många engelska låtar. Här träffade vi Åsa för första gången, men det visste vi inte då - det kom fram en trevlig tjej efteråt och berättade att hon också spelade ukulele.

Sen ville Frälsis i Ystad också höra oss. Det är därifrån bilden ovan är hämtad, i början av mars 2009. Jag minns publiken som mycket entusiastisk (vi hade tipsat ett antal släktingar och vänner) och spelningen som lyckad, fast vi borde nog ha mickat upp våra röster.

Och i maj spelade Uke'em Light för första gången! Uke'em Light kallar vi oss när vi inte är full styrka. Även detta var på en marknad i Lomma och med mickar... läskigt!!! Fredriks familj var publik, samt ett glatt gäng på den närbelägna pubens uteservering. Kan inte låta bli att lägga upp det här klippet, som Anna (Fredriks fru) filmade trots att barnen uppenbart kämpar hårt för att komma därifrån :) "Nothing Else Matters" är i original en väldigt vacker låt, men fanken vad den är lång när man står på ett lastbilsflak i Lomma och är så nervös så tänderna skallrar.... det intressanta darret på rösten är delvis helt oavsiktligt. Så det går fortare och fortare, Bosse och Fredrik hänger på och till slut går vi i MÅÅÅÅÅÅLLLLL!!!!! Enjoy! =)

The Rocky Road to Sjölundaverket, del III

Från en annan av MOOMS-teaterns föreställningar

Sen började det hända saker! På nästa helgkurs - även den i Frälsningsarméns källare - deltog Anders, Bibban och Fredrik och plötsligt var vi en sexmannagrupp! Och vår uckelärare Marcus lovade bort oss till en första spelning - på Frälsningsarmén, som tack för lån av lokal. I ett svagt ögonblick tog han på sig att fixa ljudfiler och .pdf-er och what not och lotsa oss genom hela detta första skrämmande offentliga uppträdande. Det blev inte riktigt så, men spelningen blev av i alla fall :)

Men först deltog vi i en talangjakt....

Så här i efterhand fattar jag inte att vi vågade. Vi hade spelat ihop i typ någon månad - återigen med reservation för dåligt minne - när Per-Erik, som kände någon på MOOMS-teatern, föreslog att vi skulle gå på audition för en serie föreställningar, där olika lokala talanger medverkade. Vår dåvarande repetoar bestod i princip av  kursmaterialet, som innehöll en hög procent barnvisor, några ballader med typ 52 enformiga verser samt låtar som krävde skönsång eller (för oss) avancerade ackordbyten. Vi hade max 10 minuter på oss att göra ett oförglömligt intryck.

Dagen när vi skulle på audition var jag så nervös att jag körde vilse och hade sönder mitt munspelsstativ (som inte användes till munspel på den tiden). Alla kom dock fram till slut. Vi visades in i vår loge, som var köket. Där trängdes vi med strupsångare, dansare, trollkarlar och vackra tonårsflickor med gitarr, samt skådisar och övrigt folk från teatern. Vi stämde uckarna. De lät ovanligt tunna och pipiga. Alla var vi bleka och sammanbitna, möjligtvis med undantag av Fredrik, som verkade mer upplivad än vanligt. Tre låtar hade vi valt ut. Ring of Fire med kazoo-intro (jag rodnar!) och Kling, klang, klockan slår, för det var den enda låten som hade något liknande ett arrangemang. Och så hade Bibban skrivit ny text till Jolene - Kristin Pingvin - snudd på en skamlös fjäskning eftersom föreställningen bl a handlade om klimatförändringar och ett antal pingviner figurerade i sammanhanget.

Jag har mycket vaga minnen av själva framträdandet, men vet bestämt att vi tog oss igenom alla låtarna och att vi fick applåder. Det måste ha varit något rörande över en grupp om sex vuxna människor med väldigt små instrument som så tydligt drömde om att få bidra till kulturen, så vi blev utvalda :)

Någon annan får skriva om hur det gick när vi var med i föreställningen, för jag hade förhinder den dagen. Men alla var nöjda och glada och hade fått blodad tand när det gällde uppträdanden.

The Rocky Road to Sjölundaverket, del II

Det dröjde inte särskilt länge innan det var dags för nästa kurs, den här gången i Frälsningsarméns källare på Gamla Väster. Kursledaren Marcus reste åter från de värmländska skogarna till ett vindpinat Malmö och samlade en ny skara nybörjarukulelister till helgplånk. Mitt minne är inte det allra bästa men jag minns Per-Eriks lullulele av märket Eagle (som sedermera byttes mot en Martin) och att den här gången var nivån betydligt användarvänligare :) Det var här grunden till Uke'em lades - Per-Erik, Per-Arne och jag (och några fler) träffades för första gången, spelade så fingrarna gnydde i dagarna tre och bestämde oss för att fortsätta på egen hand även efteråt. En som inte deltog köttsligen men väl andligen var Fredrik - en mystisk ukulelist som skulle ha varit med på kursen och som enligt kursledaren själv undervisade i ukulelespel. Han skulle eventuellt komma på besök under helgen men dök aldrig upp. Vi andra spelade oss igenom ett välmatat sånghäfte. Sista låten var AC/DC's TNT, men så långt kom vi aldrig. Attans vad jag slet med ackordbytena! Fingrarna kändes som falukorvar när jag skulle knö ner dem på uckehalsens smala band, van som jag var vid g*tarr. När vi fått upp fingerfärdigheten så pass att vi spelade samma ackord samtidigt, allihop, lånade Marcus Arméns ståbas och plötsligt lät vi "på riktigt".

Man fick mersmak. Man skulle kunna använda uttrycket "besatt", åtminstone om mig. Så redan innan första kursen var till ända hade vi kommit överens om en uppföljare.

The Rocky Road To Sjölundaverket, del I - En ukulelists bekännelser

Hösten 2007: Studiefrämjandets lokaler, Sofielund. Vått och ruggigt på det där tröstlösa sättet som det kan vara i Mallme. Med andan i halsen och i handen en ful liten vit Mahalo inköpt på Hellstone i Stockholm klampar jag in i kurslokalen. Föga anar jag att mitt liv är på väg mot en metamorfos liknande en trollsländas, men med betydligt längre varaktighet.

Ett par månader tidigare hade jag inte ens sett en ukulele IRL, och om jag sett en hade jag tänkt att det var ett leksaksinstrument. Att jag överhuvudtaget ägde en ucke var Metallicas fel. Men den historien kan berättas en annan gång. Nu stirrade ett tiotal par ögon på mig. Alla ögoninnehavarna höll i uckar. Fina, vackra, välstämda uckar utan GO TO HELLstone- klistermärken och fisklinesträngar. Kursledaren såg ut som en rollfigur i En Midsommarnattsdröm. Han kasserade omedelbart min ucke och lånade mig en Riktig. Jag dog, återuppstod och greppade instrumentet.

I ärlighetens namn ska sägas att om jag inte rökt och därmed fått en chans att samla ihop mig lite då och då tillsammans med Oves svägerska så hade jag troligen inte fullföljt den där första helgkursen. Den hade annonserats som en nybörjarkurs, men det var då fan inga nybörjare i det rummet. Förutom jag, Oves svägerska (förlåt, jag har glömt ditt namn, men du var jävligt trevlig!!) och Chris. Men Chris kille var proffsmusiker och Chris rökte inte.

Det yrde terser, kvinter och diverse andra musikteoretiska begrepp genom luften. Vi delade in oss i grupper. Min grupp spelade Kalle Theodor. En annan grupp spelade Fox on the Run och sjöng fyrstämmigt. Fan vad folk var ambitiösa! Jag hade hamnat i helvetet. Skulle jag någonsin kunna ta ett C-ackord? Varför gick alla låtar i D-dur så att jag inte kunde vara med och sjunga? Varför förväntades jag köpa stämapparater och transponeringssnurror och fatta tugget?

Jag åkte hem med en ucke som var tre gånger dyrare än den första och vilade i ett hardcase istället för en fisig nylonpåse, samt en stämapparat. Och eftersom jag är masochistiskt lagd hade jag anmält intresse till ytterligare en helgkurs.

Det bidde en blogg?

- Vi måste ha en hemsida!
- Varför då?
- För att... för att alla har det.
- Det är ju inget skäl.

- Har ni nån hemsida?
- Ehhh...nej?
- Varför inte?
- Det har liksom inte blivit av.

- Vi kanske skulle trycka upp visitkort?
- Vad skulle det stå på dem? Då är det bättre med en hemsida.
- Eller en blogg.
- Ja, eller en blogg.

(Det fantastiska fotot är ett verk av av Cornelia Schmidt, http://www.cornelia-arkadia.blogspot.com/ )